I Allmän förvaltning
Avgränsning av skyddad naturtyp
Den regionala miljöcentralen hade slagit fast gränserna för ett 17,7 hektar stort strandområde som är beläget i Kolaviken i Hangö stad och som hör till två skyddade naturtyper enligt 29 § naturvårdslagen så att en del av området utgjordes av sandstrand i naturtillstånd (29 § 1 mom. 4 punkten naturvårdslagen) och en del av trädlös eller trädfattig sanddyn (29 § 1 mom. 6 punkten naturvårdslagen). Enligt beslutet var det inte tillåtet att ändra dessa områden så att den naturliga sandstrandens och den trädlösa eller av naturen trädfattiga dynens karakteristiska drag hotades. Länsrätten förkastade miljöcentralens besvär över beslutet.
HFD ansåg i sitt beslut att det så kallade Bellevueområdet, som ursprungligen hade varit en strandäng, sedan början av 1900-talet hade utsatts för byggnads- och utjämningsåtgärder då det rustades upp till en sandstrand för badinrättningens behov. Den nödvändiga årliga skötseln av sandstranden har varit effektivast inom detta område. Om skötseln upphörde skulle sandstranden sannolikt återfå karaktären av strandäng och busksnår, och slutligen skogsdunge. HFD ansåg att den delen av området hade ändrats väsentligt genom röjning, utfyllnad och utjämning, och kunde inte heller med beaktande av 10 § 2 mom. 4 punkten naturvårdsförordningen anses befinna sig i naturtillstånd på det sätt som naturvårdslagen förutsätter. Därför upphävde HFD miljöcentralens och länsrättens beslut för Bellevuestrandens del. Den övriga delen av Kolavikens strandområde ansågs trots vårdåtgärderna fortfarande befinna sig i naturtillstånd eller därmed jämförbart tillstånd enligt 29 § 1 mom. 4 och 6 punkten naturvårdslagen, och länsrättens beslut står därför fast till denna del. Omröstning 3-2.
(HFD 10.10.2001 L 2402)
Besvärsmyndighet
Ändrig i beslut av oljeskyddsfondens direktion skall sökas genom besvär hos en förvaltningsdomstol, inte hos högsta förvaltningsdomstolen.
(HFD 2.2.2001 L 182)
Besvärsrätt
Som ansvarig för datasystemet för vägtrafiken hade fordonsförvaltningscentralen inte besvärsrätt med stöd av 6 § förvaltningsprocesslagen i ett avgörande som förvaltningsdomstolen hade träffat på tulldistriktets begäran om förbud att utlämna uppgifter.
(HFD 31.12.2001 L 3362)
På byalagets ansökan hade Ålands landskapsstyrelse medgivit att slakt/utleverans av icke klyvd slaktkropp av svin fick ske under vissa i landskapsstyrelsens beslut närmare anmälda villkor. Med beaktande av det tillämpliga EG-direktivet hade ledande veterinären vid Ålands hälso- och sjukvård rätt att anföra besvär över landskapsstyrelsens beslut.
(HFD 31.12.2001 L 3365)
Begäran om förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol
Högsta förvaltningsdomstolen beslutade begära förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol om tolkningen av begreppet avfall enligt artikel 1.a i avfallsdirektivet (rådets direktiv 75/442/EEG i ändrad lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG) och av artikel 2.1.b om begränsning av direktivets tillämpningsområde. Målet gällde sidosten och anrikningssand som uppkommer vid gruvdrift.
(HFD 5.3.2001 L 385)
Högsta förvaltningsdomstolen beslöt att framställa begäran til Europeiska gemenskapernas domstol om ett förhandsavgörande i ett mål som gällde försäljningstillstånd för läkemedelspreparat i parallellimport. I detta mål var det fråga om huruvida ett försäljningstillstånd för läkemedelspreparat i parallellimport kan konstateras ha upphört automatiskt och utan övergångstid i det fall att preparatets direktimportör har återkallat huvudförsäljningstillståndet av andra skäl än sådana som har att göra med preparatets effektivitet eller oskadlighet.
(HFD 8.3.2001 L 415)
Byggnadsärende
Stadsfullmäktige kunde befria ett antal sjöar från en bygginskränkning enligt 6 a § 1 mom. byggnadslagen, eftersom något byggande som krävde planering inte hade uppkommit eller kunde förutses uppkomma i sjöarnas strandområden och eftersom befrielsen från bygginskränkningen inte gällde vattendrag som är förenade med särskilda naturvärden enligt förslaget till nätverket Natura 2000, riksomfattande naturskyddsprogram eller övriga utredningar.
(HFD 6.6.2001 L 1373)
Främjande av ekonomisk konkurrens
Frågan gällde huruvida bruket av ägarrabatt, som ett telefonandelslag beviljar sina medlemmar på grundavgiften för en telefonanslutning, kunde förbjudas som missbruk av dominerande ställning.
(HFD 15.8.2001 L 1851)
Frågan gällde Teleförvaltningscentralens övervakning av att prissättningen av abonnentförbindelser som ett teleföretag hyr ut till andra teleföretag är skälig.
(HFD 23.8.2001 L 1927)
Handlingars offentlighet
Tingsrättens memorialprotokoll skulle betraktas som minnesanteckningar gjorda av den som är anställd hos en myndighet enligt 5 § 3 mom. 2 punkten lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Uppgifter om memorialet gavs inte ut, eftersom det inte var en myndighetshandling.
(HFD 31.12.2002 L 3345)
Hemkommun
En person hade bostad i två kommuner. Som hemkommun ansågs den kommun där han hade gemensamt hem med sin maka och där makan hade sin arbetsplats och där personen också själv fortsättningsvis arbetade efter att ha gått i deltidspension, och inte den kommun där han enligt egen uppgift tillbringade all sin fritid, 7 månader om året, och som han själv betraktade som sin hemkommun.
(HFD 13.6.2001 L 1429)
Iståndsättning av sjö
Bland annat för iståndsättning av Sääksjärvi sjö hade Kumo stad av vattendomstolen, numera miljötillståndsverket, beviljats tillstånd för konstruktioner och åtgärder som var nödvändiga för att höja vattennivån i sjön samt ständig nyttjanderätt till annans jord- och vattenområden som till följd av arbetet skulle läggas under vatten eller under konstruktionerna. Vattendomstolen hade ansett att nyttan av höjningen var betydlig i förhållande till skada, men eller annan förlust av förmån som följer av den. Utöver skadorna på stränderna som skulle ersättas vållade den höjda vattennivån inte skada som skall ersättas för andra strandfastigheter, eftersom nyttan av den höjda vattennivån för deras del var större än eventuell skada som höjningen medförde. Nyttjanderätten till de områden som behövdes för arbetet kunde beviljas, eftersom iståndsättningen var påkallad av allmänt behov.
Vasa förvaltningsdomstol lät utfallet av vattendomstolens beslut stå fast. Förvaltningsdomstolen hade konstaterat att utredningarna som krävdes för att uppskatta nyttan av den ansökta höjningen av vattennivån var ofullständiga. Några tillförlitliga utredningar om nyttan för sjöns vattenkvalitet och fiskbestånd fanns inte att tillgå. Eftersom nyttan för de enskilda fastigheterna varierade avsevärt beroende på strandens beskaffenhet och djupförhållanden, borde dessa faktorer ha varit föremål för en mera detaljerad utredning än den som nu gjordes. Förvaltningsdomstolen hade ansett att beslutet om tillstånd på grundval av den utredning som hade mottagits likväl kunde fattas så att inverkan av eventuella osäkerhetsfaktorer vid en jämförelse av förmåner skulle bli till nackdel för den som ansökte om ändring av de rådande omständigheterna, och nyttan av nivåhöjningen bedömdes så försiktigt som möjligt. Förvaltningsdomstolen ansåg att nyttan av nivåhöjningen var betydlig i förhållande till skada, men eller annan förlust av förmån som följer av den, och därför förelåg förutsättningar för att bevilja tillståndet enligt 2 kap. 6 § 2 mom. vattenlagen. Höjningen av vattennivån förorsakade ingen skada för andra strandfastigheter utöver de strandskador som enligt vattendomstolens beslut och förvaltningsdomstolens beslut skulle ersättas. Vattendomstolen kunde bevilja nyttjanderätt till de områden som behövdes för arbetet, eftersom iståndsättningen i så stor utsträckning medförde nytta för strandområdena kring Sääksjärvi sjö att den kunde anses vara påkallad av allmänt behov.
I sitt avgörande ansåg högsta förvaltningsdomstolen att beslutet om tillstånd inte omfattade någon utredning över vilka markområden som enligt planen skulle läggas under vatten för de enskilda fastigheternas del och inte heller någon bestämmelse för de enskilda fastigheternas del om att stifta nyttjanderätter, som behövdes för att genomföra iståndsättningen enligt 2 kap. 7 eller 8 § vattenlagen, till andras områden som skulle läggas under vatten. Av beslutet framgick inte heller direkt det nya medelvattenståndet enligt 1 kap. 6 § vattenlagen som ur territoriell synvinkel utgör beräkningsgrunden för behovet av ständig nyttjanderätt och därigenom för ersättningen till halvannan gång. Ägarnas samtycken som hade lagts fram kunde inte som sådana stifta en ständig nyttjanderätt till fastighet enligt 2 kap. 6 § 2 mom. (553/1994), 7 § eller 8 § och 21 kap. 8 § vattenlagen. Samtycken hade lagts fram bara för en del av området som skulle läggas under vatten. Beslutet om tillstånd innehöll inte bestämmelser för någon fastighets del om ersättning för nyttjanderätten till området som skall läggas under vatten, och motsvarande förluster hade inte heller beaktats vid bedömningen av förutsättningarna för tillståndet. Det faktum att en del av ägarna till området som skulle läggas under vatten hade gett sitt samtycke upphävde inte ersättningsskyldigheten för den som får nyttjanderätten när det gäller de markområden för vilkas del samtycke inte hade getts. Trots att höjningen av vattennivån också skulle medföra nytta för fastigheterna i fråga, kunde nyttjanderätten inte lämnas helt utan ersättning med beaktande av 11 kap. 5 § 2 mom. vattenlagen. Ersättningarna för ständig nyttjanderätt borde ha fastställts i tillståndsbeslutet för områdena i fråga och de borde ha krävts höjda till halvannan gång. Dessutom borde det sammanlagda beloppet av dessa ersättningar till halvannan gång ha utretts, eftersom det för sin del påverkade förutsättningarna för tillståndet på det sätt som avsågs i 2 kap. 6 § 2 mom. (533/1994) vattenlagen.
Som nytta av nivåhöjningen beaktades förbättrade möjligheter till användning för rekreationsändamål, förbättrad vattenkvalitet och bättre livsbetingelser för fiskbeståndet i Sääksjärvi sjö. Däremot hade nyttan och skadan för de enskilda fastigheterna som användes för rekreationsändamål inte retts ut, trots att nyttan varierade avsevärt bland annat beroende på strandens beskaffenhet och djupförhållanden. För en stor del av stränderna kring Sääksjärvi sjö kunde man inte räkna med någon nytta för rekreationsändamål på grund av det grunda och gyttjiga vattenområdet. Eventuellt samtycke av fastighetsägaren visade inte att det förelåg någon nytta enligt vattenlagen. Utredningen av förutsättningarna för tillståndet var därmed ofullständig.
Utredningarna som krävdes för att bedöma den nytta och förlust av förmån enligt 2 kap. 6 § och 11 § (264/1961 och 467/1987) vattenlagen som åtgärden förorsakar och för att i övrigt avgöra tillståndsärendet var på grunder som anges ovan delvis ofullständiga till den grad att tillståndsärendet inte kunde avgöras på grundval av de uppgifter som fanns att tillgå. Också frågan om huruvida de för arbetet erforderliga nyttjanderätterna kunde beviljas med hänsyn till allmänt behov enligt 2 kap. 8 § vattenlagen kunde avgöras först efter komplettering av utredningarna.
Av ovan anförda skäl upphävdes vattendomstolens och förvaltningsdomstolens beslut och ärendet återförvisades till miljötillståndsverket för att handläggas vid behov med syneförrättning.
(HFD 28.11.2001 L 2972)
Sedan virkesflottningen upphört hade vattendomstolen, numera miljötillståndsverket, med stöd av 5 kap. 30 § 3 mom. vattenlagen förpliktat Norra Österbottens miljöcentral på dess ansökan att höja vattennivån i Korvuanjärvi sjö i Taivalkoski och Suomussalmi kommuner genom att bygga en fördämning vid utloppet i Korvuanjärvi sjö i enlighet med en plan som hade delgivits vattendomstolen. Till följd av den höjda vattennivån skulle 69,94 hektar strandområden läggas varaktigt under vatten. Det handlade om tillandningsområden som hade uppstått genom upprensning för virkesflottning. Områdena tillhörde vattendragens ägare, dvs. staten, delägarlagen för samfälligheterna och fastigheten Tammela RNr 82:11. Som samtycke av ägarna för statens vattenområden (42,72 hektar) och fastigheten Tammela RNr 82:11 (0,24 hektar) hade sökanden fått namngivna handlingar enligt vilka sökanden bland annat fick ständig nyttjanderätt till de områden som nämns i handlingarna. Enligt vattendomstolens beslut hade sökanden genom dessa avtal, eller snarare genom samtycke, ständig nyttjanderätt till sammanlagt ca 43 hektar av det ca 70 hektar stora vattenområdet som på grund av åtgärden skulle läggas varaktigt under vatten. Förvaltningsdomstolen, som lät vattendomstolens beslut stå fast, hade ansett att vattendomstolens avsikt hade varit att bevilja sökanden ständig nyttjanderätt till hela det vatten- och tillandningsområde som behövdes för att utföra arbetet.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att vattendomstolen inte hade preciserat för de enskilda fastigheternas del de markområden som enligt planen skulle läggas under vatten, och tillståndsbeslutet innehöll således inte heller bestämmelser om att stifta för arbetet nödvändiga nyttjanderätter för de enskilda fastigheternas del. I tillståndet fastställdes därmed inte heller ersättning enlig 11 kap. vattenlagen för nyttjanderätten till området som skulle läggas under vatten för någon av fastigheterna. Då ersättningarna som skulle fastställas för nyttjanderätterna skulle beaktas vid bedömningen av förutsättningarna för att höja vattennivån i Korvuanjärvi sjö enligt 2 kap. 6 § 2 mom. vattenlagen, hade prövningen av förutsättningarna för tillståndet varit otillräcklig. Enligt upplysningarna som fanns att tillgå i handlingarna hade de ändringssökandes fastigheter andel i de samfällda vattenområden som tillhör samfälligheten Piispajärvi RNr 876:20 av vars tillandningsområden mindre än 8 hektar skulle läggas under vatten. Sökanden hade inte nyttjanderätt till detta område. Fiskelagets organ hade inte heller till övriga delar rätt att fatta beslut om användningen av tillandningsområdena. Ovannämnda samtycken, som hade givits bara i fråga om en del av landområdet som skulle läggas under vatten, kunde inte ensamma ge sökanden den tidigare begärda ständiga nyttjanderätten till fastigheten enligt 2 kap. 7 § 1 mom. vattenlagen. I handlingen där samtycke ges kunde en förklaring om en eventuell ny ägare till fastigheten inte utgöra en rättighet som baserar sig på samtycke till en sådan lagstadgad ständig nyttjanderätt som skulle beaktas när det gällde att pröva om det erforderliga området till största delen redan tillhör sökanden. Sökanden i ärendet, Norra Österbottens miljöcentral, ägde inte en enda andel i områden som tillhörde någon annan och som behövdes för ändamålet, och förfogade inte över dem genom ständig nyttjanderätt. Förutsättningar för att bevilja nyttjanderätt till övriga områden som tillhörde någon annan och som behövdes för ändamålet förelåg därför inte med stöd av 2 kap. 7 § 1 mom. vattenlagen. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens och vattendomstolens beslut av ovan anförda skäl och återförvisade ärendet till miljötillståndsverket för ny behandling utan att vidare avgöra frågan om förutsättningarna för tillstånd eller nyttjanderätt. Omröstning 6-1.
(HFD 12.12.2001 L 3091)
Kommunalval
Direktören för en servicecentral var valbar till stadsfullmäktige.
(15.5.2001 L 1132)
Kommunalärende
Ansökan om efterlevnadspension grundade sig på pensionsskyddet som den sökandes hustru hade rätt till på grund av sin tjänstgöringstid som hade upphört 1972. Den sökande kunde inte utan hinder av pensionsstadgan och 25 § 4 mom. lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män kräva pension med stöd av Europeiska gemenskapens bestämmelser.
(HFD 23.1.2001 L 103)
Stadsstyrelsens beslut att utse stadsdirektören, stadsstyrelsens ordförande, stadsstyrelsens första viceordförande, andra viceordföranden i stadsfullmäktige och en medlem i stadsstyrelsen till ordinarie medlemmar, och stadskamreren, ordföranden i stadsfullmäktige, två medlemmar i stadsstyrelsen och en ersättare i stadsstyrelsen till suppleanter i arbetsgruppen för stadsplanering stod inte i strid med lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män trots att bara en kvinna hade utsetts till ordinarie medlem respektive suppleant, eftersom särskilda skäl enligt lagens 4 § 2 mom. hade anförts.
(HFD 15.5.2001 L 1090)
Uppsägning av ekonomiska orsaker och produktionsorsaker ansågs ha skett i strid med förbudet mot åldersdiskriminering enligt 2 § lagen om kommunala tjänsteinnehavares anställningstrygghet, då man beaktade stadsdirektörens och personaldirektörens anvisningar och de uppsagdas åldersstruktur.
(HFD 8.8.2001 L 1766)
Kommunens tjänsteinnehavare
Kommunen var inte skyldig att betala dröjsmålsränta eller avkastningsränta på en tjänsteinnehavares lönetillgodohavande.
(HFD 9.4.2001 L 827)
Kyrkoärende
Tillämpningen av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män då kyrkofullmäktige i en evangelisk-luthersk församling valde medlemmar och suppleanter till direktionen för fostringsarbete och till direktionen för grav- och fastighetsförvaltningen.
(HFD 13.3.2001 L 469)
Lönegaranti
Lönen under en månads uppsägningstid ansågs ha förfallit till betalning inom en månad efter det att anställningsförhållandet hade upphört. Ansökan om betalning enligt lönegarantin skulle göras inom tre månader efter det att lönen hade förfallit till betalning, trots att arbetstagarens rätt till lön under uppsägningstiden fastställdes först senare genom ett domstolsbeslut.
(HFD 4.6.2001 L 1338)
Markanvändning och byggande
I den fastställda generalplanen fanns en planbestämmelse för områden med beteckningen M-2 där det angavs att området var avsett för bedrivande av jord- och skogsbruk, att endast byggnader för jord- och skogsbruket och deras binäringar kunde uppföras på området i enlighet med byggnadsordningen, och att områdets byggnadsrätt var placerad inom områden med beteckningen A, T och RA, som tillhörde samma markägare, eller att den skulle utnyttjas inom ett område med beteckningen M-1.
Planbestämmelsen ansågs vara en sådan särskild bestämmelse enligt 31 §1 mom. byggnadslagen och 43 § 2 mom. markanvändnings- och bygglagen som förutsätter undantag enligt 171 och 172 § markanvändnings- och bygglagen.
(HFD 11.6.2001 L 1397)
I en generalplan som hade fastställts för strandområden föreskrevs att bygglov kan beviljas enligt generalplanen för att bygga ett sedvanligt semesterhus med egen strand. Planen var försedd med en planbestämmelse för jord- och skogsbruksområde (M), enligt vilken bostadshus inte fick placeras närmare strandlinjen än 200 meter. Enligt 171 § 1 mom. och 2 mom. 1 punkten markanvändnings- och bygglagen var kommunen behörig att avgöra en ansökan om placering av ett semesterhus på ett M-område. I detta avseende ansågs planen vara en sådan generalplan där det särskilt bestäms att generalplanen eller en del av den kan användas som grund för att bevilja bygglov.
(HFD 26.9.2001 L 2285)
Uppförandet av ett egnahemshus och en ekonomibyggnad på ett område som i byggnadsplanen var reserverat för jordbruk (M) ökade den i planen anvisade byggrätten. Kommunen var därför inte behörig att bevilja undantag.
(HFD 26.9.2001 L 2286)
Till de av statsrådet godkända särskilda målen för områdesanvändningen enligt 22 § markanvändnings- och bygglagen med sådana rättsverkningar som avses i 24 § markanvändnings- och bygglagen hade fogats ett uttalande enligt vilket ett planerat hamnbygge skulle beaktas vid användningen av områden i närheten av ett Natura 2000-objekt. Deras rätt, skyldighet eller fördel som äger mark i närheten av det planerade hamnområdet påverkades inte direkt av uttalandet på det sätt som avses i 6 § 1 mom. förvaltningsprocesslagen eller 61 § 3 mom. naturvårdslagen. En riksorganisation för miljövård hade inte heller besvärsrätt med beaktande av 6 § förvaltningsprocesslagen och 61 § 3 mom. naturvårdslagen.
(HFD 26.11.2001 L 2935)
Offentlig upphandling
För att tidsfristen på 14 dagar som avses i 9 a § 2 mom. lagen om offentlig upphandling skulle inledas krävdes inte att upphandlingsenheten skulle meddela anbudsgivaren om de rättsskyddsmedel som står till förfogande för att anhängiggöra ärendet i konkurrensrådet, dvs. ge en anvisning om ansökan, som kan jämställas med en besvärsanvisning. Några särskilda krav kunde inte ställas på innehållet i meddelandet till anbudsgivaren om anbudstävlans utgång när det gällde att pröva om ansökan hade inlämnats till konkurrensrådet inom den fastställda fristen på 14 dagar.
(HFD 4.4.2001 L 742)
Konkurrensrådet var inte behörigt att bestämma en påföljd enligt 9 § lagen om offentlig upphandling enbart på den grunden att anbudsgivaren som upphandlingsenheten hade valt hade handlat i strid med 5 § lagen om konkurrensbegränsningar.
(HFD 23.4.2001 L 917)
Då upphandlingsenheten övervägde att avslå ett anbud med exceptionellt lågt pris vid en upphandling som understeg tröskelvärdet, var enheten inte skyldig att gå till väga på det sätt som föreskrivs i 43 § förordningen om sådan upphandling av varor, tjänster och byggnadsentreprenader som överstiger tröskelvärdet. Kravet på icke-diskriminerande behandling av anbudsgivarna förutsatte likväl att anbudet, som var avsevärt lägre än de övriga anbuden, inte enbart på grund av det låga priset skulle lämnas utanför anbudsvärderingen utan en tillräcklig avvägning och utan att utreda hur genomförbart och förmånligt anbudet faktiskt var.
(HFD 14.11.2001 L 2807)
Regionplan
I en regionplan som var godkänd 15.11.1996 ingick sträckningen av en regionväg som genomkorsade ett skyddsområde som sedermera införlivats i statsrådets förslag av 20.8.1998 till nätverket Natura 2000.
När regionplanen gjordes upp fanns inte ens ett preliminärt förslag till nätverket Natura 2000 att tillgå.
Information om de naturvärden som utgjorde kriterierna för urvalet och om förslaget att införliva skyddsområdet i nätverksförslaget fanns att tillgå när förslaget till nätverket Natura 2000 lades fram under tiden 7.4-6.6.1997.
Vägbyggets konsekvenser för de naturvärden som framgår av den framlagda områdesbeskrivningen, som var daterad 1.4.1997, bedömdes då vägplanen utarbetades för att verkställa regionplanen.
Naturvärdena hade inventerats vid bedömningen som gjordes 1997, och då konstaterades att vägbygget inte hade någon försämrande inverkan på dessa värden.
Vägplanen fastställdes 2.10.1998. Vattendomstolen hade 7.8.1998 gett tillstånd att bygga en bro enligt vägplanen.
I sitt beslut av 18.2.2000 lät miljöministeriet bli att fastställa beslutet som landskapsfullmäktige hade fattat 15.11.1996 på den grunden att planens konsekvenser för det i Natura 2000 införlivade området inte hade klarlagts i enlighet med 65 § 1 mom. naturvårdslagen.
Landskapsförbundet överklagade ministeriets beslut hos högsta förvaltningsdomstolen och krävde att planen skulle fastställas. Till stöd för besvären hänvisade förbundet till bedömningen som hade gjorts i samband med vägplanen.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att beslutet om förslag till nätverket, som fattades 20.8.1998, inte kunde förplikta landskapsförbundet när det godkände regionplanen 15.11.1996. Beslutet att låta bli att fastställa planen kunde därför inte motiveras med bestämmelserna i 65 § naturvårdslagen, som inte var tillämpliga förrän genom delgivningen av statsrådets beslut.
Fågel- och habitatdirektiven hade däremot förpliktat fullmäktige också innan statsrådet hade fattat sitt beslut om nätverksförslaget. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de handlingar som låg till grund för statsrådets beslut om förslag till nätverket och de handlingar som hade samlats in i samband med behandlingen av besvären innehöll fakta som gjorde det möjligt att bedöma om fullmäktige hade fullgjort sina skyldigheter enligt direktiven när planen fastställdes.
Högsta förvaltningsdomstolen slog fast att enligt en karta som ingick i handlingarna i beslutet om förslaget till nätverket Natura 2000 var skyddsområdet avgränsat till att gälla enbart ett vattenområde. Enligt områdesbeskrivningen var urvalskriteriet i detta sammanhang att området företrädde naturtyp 3210, naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ. I fråga om sättet att genomföra beslutet angavs vattenlagen. Arterna och naturtyperna inom området hade inventerats och vägbyggets verkningar på dem hade utvärderats i samband med miljöutredningen för vägplanen. Enligt bedömningen som gjordes när vägplanen utarbetades skulle de naturvärden som framgick av det framlagda förslaget inte försämras av bron som enligt vattendomstolens beslut skulle byggas så att flodbädden inte blev smalare ens under högvatten.
Då naturtypens förekomst inte inskränktes och habitaten för arterna som var utpräglande för den inte heller förstördes, och då en rent visuell olägenhet inte hade någon rättslig betydelse, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det inte fanns någon utvärderingsplikt. Miljöministeriets beslut att låta bli att fastställa regionplanen för vägsträckningens del upphävdes och ärendet återförvisades till ministeriet för ny behandling.
(HFD 31.12.2002 L 3357)
Stadsplan
Beteckningen A/s i stadsplanen, som innebär att sådana reparations- och ombyggnadsåtgärder som förstör fasadens eller yttertakets värde med tanke på stadsbilden inte får vidtas i byggnaderna, kunde inte tolkas så att förbudet hindrade ändring av fasadmaterialet från minerit/rappning till vertikala ribbor och ändring av byggnadens färgsättning från ljusgrå till gul.
(HFD 30.3.2001 L 648)
Tandvård
En samkommun för folkhälsoarbetet var skyldig att ersätta kostnaderna för privat anskaffade tandregleringtjänster för ett barn.
Behovet av tandreglering för barnet hade blivit utrett och konstaterat i hälsocentralen. Barnet hade vårdats i hälsocentralen tills det hade fastslagits att den fortsatta vården krävde behandling av specialtandläkare. Beslutet att avslå ansökan om ersättning för regleringen av barnets tänder på grund av att den övre åldersgränsen för att inleda vården (13 år) hade överskridits baserade sig inte på det faktum att vården som barnet behövde inte kunde utföras, utan på en bedömning av mera allmän natur. Ersättningen för privat tandreglering hade ansökts innan den privata vården inleddes. Särskilt med beaktande av utredningen om arten av den tandreglering som barnet behövde och av det faktum att samkommunen inte hade påvisat att det fanns sådana allmänna skäl att placera tjänsterna i företrädesordning, som var godtagbara enligt 5 § Finlands regeringsform och 3 § lagen om patientens ställning och rättigheter, och som skulle utgöra ett hinder för att beakta barnets behov av tandreglering, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att samkommunen borde ha ordnat tandregleringen för barnet på något av de sätt som avses i 4 § lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården, dessutom med beaktande av 5 § och 14 § 1 mom. 4 punkten folkhälsolagen, 1 § folkhälsoförordningen och 15 a § 3 mom. Finlands regeringsform i den lydelse som de hade när ansökan av den 27.12.1996 om ersättning för tandregleringen framlades för samkommunen för folkhälsoarbetet.
(HFD 19.10.2001 L 2532)
Trafiktillstånd
Ett aktiebolags ansökan om godstrafiktillstånd kunde inte avslås på den grunden att personen som uppgetts ansvara för trafiken inte var solvent.
(HFD 11.7.2001 L 1627)
Utkomststöd
Andelen som mättes ut av pensionen utgjorde inte disponibla inkomster för en person som sökte utkomststöd, oberoende av om utmätningen hade orsakats av sådana utgifter som berättigar till utkomststödet.
(HFD 3.4.2001 L 674)
En studerande som inte hade fått studiestöd på grund av otillräckliga studieprestationer skulle få sin rätt till utkomststöd avgjord utgående från sin ekonomiska situation vid tidpunkten då utkomststödet ansöktes och inte utgående från om bristen på försörjning möjligen hade orsakats av den studerande själv då han inte hade ordnat finansieringen av sina studier på något annat sätt än genom utkomststödet.
(HFD 20.6.2001 L 1481)
Utlänning
A hade kommit från Filippinerna till Finland med visum 11.2.1998 och vigdes till äktenskap med en finländsk medborgare 13.7.1999. Makarna hade bott tillsammans på samma adress ända sedan äktenskapet ingicks. Av omständigheterna framgick att äktenskapet hade ingåtts i syfte att leva ett verkligt familjeliv och inte i syfte att kringgå utlänningslagens bestämmelser. Den finländska maken kunde inte förutsättas flytta till den andra makens hemland på grund av sin anställning hos finska staten. Dessutom sörjde den finländska maken för familjens utkomst. I den belägenheten begränsade utlänningsverkets och förvaltningsdomstolens beslut utlänningens rättigheter mer än vad som var nödvändigt och kränkte makarnas rätt att åtnjuta respekt för sitt privatliv och familjeliv. I ärendet skulle också beaktas ett intyg om havandeskap som hade företetts i högsta förvaltningsdomstolen. På dessa grunder upphävdes utlänningsverkets och förvaltningsdomstolens beslut om uppehållstillstånd och avvisning, och ärendet återförvisades för uppehållstillståndets del till utlänningsverket för ny behandling.
(HFD 8.11.2001 L 2773)
Vattenärende
Åtgärdsförbud enligt 1 kap. 15 a § vattenlagen och beviljande av undantag från förbudet.
(HFD 25.1.2001 L 123)