HFD:2009:56

Avfallsbegreppet - Behandling av avfall - Värmebehandling - Reaktiveringsanläggning - Aktivkolfilter - Vattenrening - Omläggning av verksamhet - Miljötillstånd - Behov av tillstånd - Behandlingsavgift

Ett bolags behandling av aktivt kol innebar endast att bolaget reaktiverade kol som vattenverk hade använt vid rening av dricksvatten. Detta skedde så att bolaget genom värmebehandling renade kolet från humus och andra substanser som under reningen av dricksvattnet hade upptagits av kolet. Efter reaktiveringen återbördades det aktiva kolet till ägarna, det vill säga till de vattenverk som hade sänt aktiv-kol-filtren för rening, varefter vattenverken på nytt använde dem för rening av dricksvatten. Aktivt kol var inte en bi- eller restprodukt för vare sig vattenverket eller reaktiveringsverket.

De som ägde det aktiva kolet hade inte för avsikt att i något skede ta ur bruk det aktiva kol som de hade använt för reningen av dricksvattnet, utan att efter att ha fått det tillbaka från reaktiveringen använda det i samma syfte som tidigare. Situationen kunde jämföras med en situation där filtren renades i ett vattenverks egna anläggningar. Det aktiva kolets egenskaper var även sådana att det inte för ägarna uppstod någon skyldighet att ta det ur bruk ens när det behövde renas. Europeiska gemenskapernas domstols rättspraxis om rening av avfall gav inte anledning att bedöma saken på något annat sätt.

Den övriga utredningen i ärendet gav inte heller skäl att anse att det aktiva kol som reningen gällde i någon av parternas hand skulle betraktas som avfall enligt 3 § 1 mom. 1 punkten i avfallslagen. Den reaktivering som bolaget utförde kunde därför inte heller betraktas som avfallsbehandling. Verksamheten förutsatte inte miljötillstånd.

Avfallslagen 3 § 1 mom. 1 punkten
Avfallsförordningen 3 § 1 mom. 1 punkten och bilaga 1 till förordningen
Bilaga 1 kategori Q 5 och Q 16
Miljöskyddslagen 28 § 1, 2 och 3 mom.
Miljöskyddsförordningen 1 § 1 mom. 13 c punkten