2001 Beskattning
II Beskattning
Allmännyttigt samfund
Ett allmännyttigt samfund var tyst bolagsman i ett kommanditbolag som utövade
placeringsverksamhet. Inkomstandelen av näringsverksamhetens resultat som bolaget utdelade var skattepliktig näringsinkomst för det allmännyttiga samfundet.
(HFD 6.3.2001 L 3879
Beskattning av näringsinkomst
Bestämmelsen i 52 d § lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet skulle inte tillämpas vid en planerad verksamhetsöverlåtelse då det bokföringsmässiga beloppet av skulderna som skulle överföras till det övertagande bolaget var större än bokföringsvärdet av tillgångarna som skulle överföras och då skillnaden skulle bokföras i det övertagande bolaget som minskning av vinstmedlen.
(HFD 17.1.2001 L 59)
Bundet eget kapital som på grundval av aktier i anläggningstillgångar återbetalades genom nedsättning av reservfonden eller sänkning av aktiernas nominella värde var skattepliktig näringsinkomst som kunde jämföras med överlåtelsepris, och den del av aktiernas anskaffningsutgifter som motsvarade återbetalningen av det egna kapitalet kunde dras av.
(HFD 23.5.2001 L 1244)
Beskattning av personlig inkomst
Anskaffningsutgiften för balkongglas till en aktielägenhet som den skattskyldige ägde och hyrde ut godkändes som en särskild ombyggnadsutgift för periodisering under en tid av 10 skatteår med beaktande av 54 § och 114 § inkomstskattelagen och 24 § lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet, och kunde dras av från hyresinkomsten genom en avskrivning om 10 procent.
(HFD 16.1.2001 L 51)
Regelbundna vistelser i Sverige och Danmark utöver vistelserna i Finland under semesterdagar och lediga dagar som hänförde sig till arbete i Storbritannien jämställdes inte med en sådan vistelse i Finland som avses i 77 § 2 mom. inkomstskattelagen.
(HFD 5.4.2001 L 759)
Med anledning av besvär som hade anförts av skatteombudet godkände högsta förvaltningsdomstolen att en timmerman som arbetade på byggen i en specialbransch kunde dra av särskilda levnadskostnader orsakade av arbetsresor från sina löneinkomster som utgift för inkomstens förvärvande bara till ett belopp som motsvarade den maximiersättning för måltider som skattestyrelsen hade fastställt.
(HFD 7.6.2001 L 1387)
En timmerman som arbetade inom en så kallad specialbransch utan egentlig arbetsplats hade inte rätt att från sina löneinkomster dra av särskilda levnadskostnader för arbetsresor som utgifter enligt 8 § 1 mom. 12 punkten lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet, men väl som utgifter för inkomstens förvärvande enligt 29 § 1 mom. inkomstskattelagen i överensstämmelse med den maximiersättning för måltider som skattestyrelsen hade fastställt.
(HFD 7.6.2001 L 1388)
A, B och C hade varit samägare i kvotdelar till aktier som medförde rätt att besitta ett antal bostadslägenheter som de hade fått som gåva av sina föräldrar. För att upplösa samägandeförhållandet delade de lägenheterna mellan sig så att var och en i stället för andelen i samäganderätten fick ensam äganderätt till vissa aktielägenheter. Var och en överlät därvid delar av sitt aktieinnehav till de övriga samägarna och fick i gengäld deras andelar i de lägenheter som de hade fått full äganderätt till. Det ansågs vara fråga om överlåtelser mellan samägare, som kan jämföras med byte, och
överlåtelsevinsterna var således skattepliktig kapitalinkomst. Skatteåret 2000. Förhandsavgörande.
(HFD 15.10.2001 L 2460)
Köp av tjänster för vård av den skattskyldiges kläder och hemtextilier från ett bolag som specialiserat sig på tvätteritjänster berättigade inte till hushållsavdrag då tvätteritjänsterna inte utfördes i den skattskyldiges hem. Det faktum att kläderna och textilierna avhämtades och återlämnades hos kunden hade ingen betydelse för huruvida avdraget skulle beviljas.
(HFD 6.11.2001 L 2731)
A hade 1.1.1994 blivit delägare i en beskattningssammanslutning, som hade bildats för att bedriva skogsbruk, efter att av sin syster ha köpt den tredjedel som hon ägde i tre skogsfastigheter som förvaltades av beskattningssammanslutningen. Beskattningssammanslutningen hade under skatteåret fått kapitalinkomst av skogsbruk från fastigheterna som den förvaltade. A hade inte rätt att göra skogsavdrag enligt 55 § inkomstskattelagen från den kapitalinkomst av skogsbruk som påfördes honom av beskattningssammanslutningens nettoinkomst. Skatteåret 1995.
(HFD 12.11.2001 L 2784)
Fastighetsskatt
Bostadshuset i en gårdsbruksenhet låg 100 meter från stranden. För att bestämma fastighetsskatten skulle värdet av platsen för bostadsbyggnaden räknas ut enligt värdet av platsen för en semesterbyggnad med egen strand, som enligt den kommunvisa värderingsanvisningen för byggnadsmark är fastställt till 21 mark per kvadratmeter, och inte enligt värdet för annan byggplats, som är 11 mark.
(HFD 22.1.2001 L 99)
Folkpensionspremie
Pensionären A flyttade från Sverige till Finland år 1992. Under åren 1994-1996 hade A endast pensionsinkomster från Sverige. Med beaktande av EG-domstolens dom 10.5.2001 i målet C-389/99, som gäller tolkningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om social trygghet, kunde A inte påföras folkpensions- och sjukförsäkringspremier enligt 3 § folkpensionslagen och 33 § sjukförsäkringslagen på grundval av den pension som hade utbetalats i Sverige. Skatteåren 1994-1996.
(HFD 15.11.2001 L 2827)
Förmögenhetsbeskattning
En person som var ägare i ett aktiebolag och hade givit sina aktier i bolaget som gåva till sina barn, men hade förbehållit sig rätten till aktiernas avkastning, som betraktades som en rättighet i enlighet med 8 § 2 mom. förmögenhetsskattelagen, hade inte rätt till skattelättnad enligt 27 § 6 mom. i samma lag.
(HFD 24.1.2001 L 111)
Outnyttjade anställningsoptioner var skattepliktiga tillgångar när deras användningsperiod hade börjat. Den latenta skatteskulden som härrörde från optionernas användning skulle beaktas som avdrag vid värderingen av anställningsoptionerna.
(HFD 26.6.2001 L 1512)
Förskottsuppbörd
Pol. mag. B hade arbetat i ett bolag som konsult för företagsledningen från och med 1.11.1997. Bolagets ledning beslutade sända B till Frankrike för att delta i ett MBA-utbildningsprogram under tiden 28.8.2000-11.7.2001. B återvände efter utbildningen till samma tjänst. Bolagets verksamhetsmiljö var internationell, och därför hade bolagets ledning ansett att det genomförda MBA-programmet främjade B:s yrkesfärdighet och att utbildningen, vars studieprogram bolaget hade godkänt, var viktig framför allt med hänsyn till bolagets intresse. Bolaget betalade därför utgifterna för kursundervisningen och ett dagtraktamente enligt skattestyrelsens beslut om skattefria resekostnadsersättningar under 2000. Visserligen fick B ingen lön men arbetsförhållandet till bolaget upphörde inte. B var skyldig att förbinda sig att fortsätta i bolagets tjänst så att om han sade upp arbetsförhållandet genast efter avslutade studier eller avbröt studierna skulle han bli skyldig att betala kostnaderna som bolaget hade åsamkats och som det hade ersatt. Om B avslutade sitt arbetsförhållande inom två år efter avslutat studieprogram, skulle han bli skyldig att betala bolaget hälften av kostnaderna. B:s arbetsuppgifter hade inte ändrats efter utbildningen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att utbildningen, som syftade till att främja och upprätthålla B:s yrkesfärdighet, hade skett i bolagets intresse. Kursavgifterna som bolaget hade betalat var därför inte B:s i 13 § lagen om förskottsuppbörd avsedda lön. Under de angivna omständigheterna var det fråga om en arbetsresa som arbetsgivaren hade förordnat om, och dagtraktamentena som hade utbetalats för resan utgjorde resekostnadsersättning enligt 15 § lagen om förskottsuppbörd och 17 § förordningen om förskottsuppbörd.
(HFD 20.12.2001 L 3164)
Mervärdesskatt
a) Försäljning av tjänster
Mervärdesskatt skulle inte betalas på de avgifter som en skattskyldighetsgrupp hade debiterat värdepappersförmedlarna för offentlig handel med värdepapper eller på de avgifter som gruppen hade debiterat för clearing av handel med värdepapper och av övriga överlåtelser.
(HFD 18.1.2001 L 70)
Ett bolag sålde upplevelsepaket som omfattade sjötransport med bolagets båt, måltider och olika slag av program för grupper. Bolaget debiterade ett tidsbaserat pris för användningen av fartyget med besättning och ett särskilt pris för paketets övriga delar. Det handlade inte om skattefri befraktning av ett fartyg, utan om försäljning av persontransport, som är mervärdesskattepliktig verksamhet.
(HFD 8.10.2001 L 2401)
A Abp bedrev konsultativ förmögenhetsförvaltning där kunden överlät medlen på de konton som fanns omnämnda i avtalet om förmögenhetsförvaltning att förvaltas av A Abp så att A Abp tillhandahöll råd för placering av kundens medel, men placeringsbesluten fattade kunden alltid själv. Om kunden önskade att A Abp skulle förmedla kundens uppdrag vidare till en värdepappersförmedlare som
bedriver verksamhet på marknadsplatserna, gav kunden A Abp sina instruktioner för att verkställa uppdragen. I övriga fall skötte kunden själv uppdragen, inklusive avgifterna och överföringen av värdepappren från kundens i avtalet nämnda bank- och värdeandelskonton eller annat förvar. I båda fallen uppstod ett uppdragsförållande mellan kunden och värdepappersförmedlaren, och värdepappersförmedlaren debiterade sitt arvode direkt av kunden. Mervärdesbeskattningen av den konsultativa förmögenhetsförvaltningen betraktades såsom en helhet, som en tjänst vars väsentligaste del ansågs vara rådgivning till kunden om placeringsobjekt. Då tjänsten därför inte kunde anses utgöra handel med värdepapper enligt 42 § 1 mom. 6 punkten och 3 mom. mervärdesskattelagen som kan likställas med skattefria finansiella tjänster, skulle A Abp betala mervärdesskatt på sina arvoden för tjänsten.
(HFD 11.12.2002 L 3069)
b) Skattegrunden
Då ett bolag i likhet med de övriga köpmännen i ett stamkundssystem var ansvarigt för gottgörelserna på stamkundernas inköp i enlighet med försäljningen i sina egna affärer, var det fråga om en rättelsepost som hade karaktären av en rabatt som bolaget hade beviljat köparna enligt 78 § 1 mom. 1 punkten mervärdesskattelagen och som bolaget fick dra av från skattegrunden för försäljningen.
(HFD 30.3.2001 L 649)
c) Skatt som får dras av
Med stöd av 102 § mervärdesskattelagen hade ett bolag rätt att som omkostnader för skattepliktig rörelse dra av mervärdesskatten på utgifterna för försäljning av aktier i ett dotterbolag, som var upptagna i bolagets anläggningstillgångar.
(HFD 21.3.2001 L 513)
Med stöd av 102 § mervärdesskattelagen hade ett bolag rätt att som omkostnader för skattepliktig rörelse dra av mervärdesskatten på utgifterna för en aktieemission.
(HFD 21.3.2001 L 514)
Ett bolag som bedriver flygtrafik hade inte rätt att dra av mervärdesskatten som ingår i kostnaderna för personalens resor mellan bostaden och flygplatsen, som bland annat nattetid sker med taxi, och inte heller mervärdesskatten som ingår i priset på måltiderna som flygpersonalen serveras utan ersättning på inrikesflygen.
(HFD 25.9.2001 L 2290)
En skattskyldighetsgrupp hade rätt att dra av mervärdesskatterna som ingick i kostnaderna för försäljningen av fastigheter och aktier i fastighetssamfund som ägdes av ett bolag som tillhörde gruppen till den del de sålda fastigheterna eller aktierna i fastighetssamfunden hade använts i skattskyldighetsgruppens skattepliktiga fastighetsrörelse.
(HFD 1.10.2001 L 2344)
d) Skattepliktig försäljning
Bestämmelsen i 22 a § mervärdesskattelagen om skattefrihet för privat konsumtion i ringa mån var inte tillämplig på en person som idkade taxirörelse och tillfälligt hade använt taxibilen i sin ägo för privata körningar, och som därför inte hade kunnat göra avdrag enligt 102 § mervärdesskattelagen för det privata brukets del.
(HFD 11.1.2001 L 29)
e) Skattskyldighet
Personalrestaurangen i en koncern som producerar och säljer försäkringstjänster drevs av en utomstående restaurangföretagare, som debiterade koncernens moderbolag för måltiderna. Moderbolaget, som debiterade personalen för måltiderna till ett belopp som motsvarade penningvärdet för kostförmånen, ansågs driva personalrestaurangen och skulle betala mervärdesskatt för verksamheten enligt de bestämmelser som tillämpas på försäljning av tjänster. Moderbolaget fick dra av mervärdesskatten på restaurangföretagarens debiteringar och på varor som bolaget självt hade skaffat för restaurangen i form av anskaffningar för skattepliktig rörelse. Beloppen som moderbolaget debiterade de övriga koncernbolagen i form av stödandelar var interna debiteringar inom en skattskyldighetsgrupp, och därmed skattefria.
(HFD 20.3.2001 L 510)
Personalrestaurangen i ett bolag drevs av en utomstående företagare som debiterade personalen för matportionerna till ett pris som motsvarade penningvärdet för kostförmånen. Företagaren fick dessutom 3-6 mark för varje matportion i tilläggsersättning av bolaget. Bolaget hade rätt att dra av mervärdesskatten som ingick i tilläggsersättningen.
(HFD 2.4.2001 L 655)
Det ömsesidiga fastighetsaktiebolaget A ägde ett affärs- och kontorshus med tillhörande parkeringsanläggning. Aktieägarna i A hade hyrt ut både affärs- och kontorslokalerna och parkeringsplatserna till företagare som bedrev sin verksamhet i huset och som i de flesta fall var skyldiga att betala mervärdesskatt. I enlighet med ett villkor i tomtlegoavtalet mellan A och staden hyrde aktieägarna en del av parkeringsplatserna till företag som bedrev sin verksamhet i ett närbeläget hus som ägdes av fastighetsaktiebolaget B. Hyrorna var marknadshyror. Också till den del som parkeringsplatserna var uthyrda till företag som bedrev sin verksamhet i en byggnad som ägdes av ett annat fastighetsaktiebolag var uthyrningen, som bedrevs av aktieägarna i A, inte skattepliktig upplåtelse av parkeringsplatser i form av parkeringsverksamhet enligt 29 § 1 mom. 5 punkten mervärdesskattelagen, utan skattefri överlåtelse av nyttjanderätten till en fastighet enligt lagens 27 §.
(HFD 12.11.2001 L 2786)
f) Tjänster i eget bruk
En arbetsgivare debiterade inte sina arbetstagare för måltider som serverades i personalrestaurangen, utan penningvärdet för kostförmånen räknades till arbetstagarnas lön som skattepliktig naturaförmån, och därför skulle arbetsgivaren betala mervärdesskatt för personalrestaurangverksamheten enligt bestämmelserna om beskattning av eget bruk och inte enligt bestämmelserna för försäljning av tjänster.
(HFD 15.10.2001 L 2462)
g) Upplåtelse av nyttjanderätten till en fastighet
Ägarna till aktiebolaget A, som ägde ett parkeringshus i staden, var sex ömsesidiga fastighetsaktiebolag som ägde affärs- och kontorshus i omgivningen. A hade upplåtit en del av parkeringsplatserna i parkeringshuset mot skötselvederlag till sina aktieägare, som hyrde vidare parkeringsplatserna i regel till företag som bedrev sin verksamhet i aktieägarnas fastigheter. En del av parkeringsplatserna hade A hyrt ut för boendeparkering mot ersättande av underhållskostnaderna enligt ett avtal med aktiebolaget B, som ansvarade för parkeringsarrangemangen och vars aktieägare bestod av ett antal bostadsaktiebolag och av staden. Upplåtelsen av parkeringsplatserna till aktieägarna i A och uthyrningen av platserna till B för boendeparkering var inte skattepliktig upplåtelse av parkeringsplatser i form av parkeringsverksamhet enligt 29 § 1 mom. 5 punkten mervärdesskattelagen, utan skattefri upplåtelse av nyttjanderätten till fastighet enligt lagens 27 §.
(HFD 12.11.2001 L 2787)
Tullbeskattning
I en efterhandskontroll uppdagades att en importerad vara hade givits fel tariff i tulldeklarationen, och därför hade varan påförts för liten tull. Också importörens ombud, som hade lämnat tulldeklarationen, pålades ansvar för den tullsats som bestämdes vid efterförtullningen. Då det inte hade påvisats att ombudet hade varit medveten om att de lämnade uppgifterna var felaktiga då han avgav tulldeklarationen eller att ombudet skäligen borde ha varit medveten om uppgifternas felaktighet avlyftes ansvaret som hade pålagts ombudet.
(HFD 1.11.2001 L 2676)
Vinst av egendomsöverlåtelse
Då möjlighet till gymnasiestudier på bostadsorten saknades hade föräldrarna köpt en enrumslägenhet i staden A. Bostaden hade bland annat använts som bostad för familjens två barn medan de studerade i gymnasiet i staden. Det äldre barnet (f. 13.12.1972) bodde i lägenheten 1.8.1988-30.7.1991 och det yngre barnet (f. 5.6.1975) bodde där 1.8.1991-30.3.1994. Eftersom barnen under dessa förhållanden hade bott i lägenheten i minst två års tid innan de blivit myndiga, ansågs lägenheten ha använts i enlighet med 48 § 1 mom. 1 punkten inkomstskattelagen som familjens stadigvarande bostad vars överlåtelsevinst inte var skattepliktig inkomst. Skatteåret 1998. Omröstning 4-1.
(HFD 4.9.2001 L 2050)
Återbetalnig av bilskatt
Distriktstullkammaren hade avslagit ansökan som en person med ensidig förlamning hade lämnat om återbetalning av bilskatten för en bil som personen hade anskaffat. Länsrätten hade upphävt distriktstullkammarens beslut med den motiveringen att personens varaktiga invaliditetsgrad som orsakades av rörelsehandikappet var minst 80 % med beaktande av rörelsehinder på grund av synfältsbortfall. Tullstyrelsens tullombud krävde att länsrättens beslut skulle upphävas och att distriktstullkammarens beslut skulle bringas i kraft. Av utredningen framgår att personen efter ett akut slaganfall hade fått högersidig förlamning, afasi, synfältsbortfall på höger sida och senare epilepsi. Som en följd av dessa skador var personens höger fot spastisk och krävde stöd. Personen kunde på egen hand stiga upp och ta några steg på ett för hemiplegiker typiskt sätt. Enligt högsta förvaltningsdomstolen kunde personen inte betraktas som invalid med en av rörelsehandikapp orsakad varaktig invaliditetsgrad om minst 80 %. Eftersom den varaktiga invaliditetsgrad som orsakades av rörelsehandikapp och av synskada måste bedömas var för sig utan att förena verkan av bägge handikappen och eftersom invaliditetsgraden som orsakades av personens synskada inte heller var minst 80 %, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att personen inte hade rätt till återbetalning av bilskatten med stöd av 51 § 1 mom. bilskattelagen. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde länsrättens beslut och bringade distriktstullkammarens beslut i kraft.
(HFD 27.12.2001 L 3268)
Distriktstullkammaren hade avslagit en ansökan där A, som led av flera olika sjukdomar, begärde återbetalning av bilskatten för en bil som var registrerad i hennes ägo och som fyllde ett väsentligt behov för att hon skulle kunna sköta sitt arbete. Länsrätten hade avslagit A:s besvär över distriktstullkammarens beslut. A yrkade hos högsta förvaltningsdomstolen att länsrättens och distriktstullkammarens beslut skulle upphävas. A anförde att hennes invaliditetsgrad översteg det gällande kravet om 60 % och att hon på den grunden hade fått återbetalning av bilskatten redan år 1971. En ordinarie sakkunnigläkare vid Rättsskyddscentralen för hälsovård hade i sitt uttalande konstaterat att ett allmänt men som förorsakas av flera skador eller sjukdomar i allmänhet är mindre än summan av enskilda men. Summan av invaliditetsgraden av skada i halskotpelaren om uppskattningsvis under 20 %, invaliditeten av knäskada och skada i ländkotpelaren som likaså understeg 20 % och avsaknaden av en njure med påföljande återkommande urinvägsinflammationer vars invaliditetsgrad uppskattades till ca 20 % utgjorde inte ens sammanräknade en invaliditetsgrad om totalt 60 %. Med användning av additionsformeln var invaliditetsgraden under 50 %. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte fanns skäl att ändra länsrättens beslut.
(HFD 27.12.2001 L 3269)
Överlåtelseskatt
Överlåtelseskatt skulle inte betalas på överlåtelse av nyttjanderätt till vattenkraft.
(HFD 10.5.2001 L 1036)
|
